Haha... Riktigt mini proffs var jag ju.

Kollar igenom gaaamla bilder & fyndar dessa och ända tanken som dyker är ju att jag verkade älska micar och att trycka upp dem i andras ansikten.

Nu är det inte lika kul längre dock, då man börjar bli van eftersom man har en fot inom musiken och då möter man micar nästan varje dag.

Tack äiti & isää som har stöttat mig att bli den mini-journalisten som jag ännu har kvar, någonstans inuti mig.

Fast nu står fakiskt politik nästan längst upp. 

Mer om politik i nästa inlägg, lovat mig själv att skriva, och måste personligen, känns det som. Orkar verkligen inte rada upp samma saker inför personer nästan varje dag.

Så de som bryr sig så mycket om mig och mina framtida beslut kan ju ta och kolla in nästa inlägg.

Den känslan då man just kommit hem från Medley & kan inte hålla upp ögonen nästan eftersom hela Lucia-bad-discot slukade all energi, att jag nästan sussade i bilen påväg hemåt.

Jag må inte varit den bästa Lucian genom alla tider, men jag hade kul med tjejerna och det var det absolut viktigaste!

Min tränare,K, kom in i simhallen (som tur var jag påklädd) med sin sjukt söta bebis... Dog lite. Men vi försökte från en början gömma oss från honom, utan att lyckas speciellt bra.

Sedan hände det. Världens snygging jobbade på Medley, så när Mina och Ella beställde lunch och jag bad han forsa på grädde så fick vi värsta kontaken jag och han och börja små prata.

Började med att jag frågade vad de va som lät till Mina & sen så svara snyggingen:

-De va jag *och visade ljudet igen*

Sen så forsatte det så. Jag stod tillslut utanför simhallen och kollade in, för de hade musik där, städarna hade mer disco än oss. Då kände jag två mjuka händer på axlarna, ungifär som att någon petar löst och försiktigt.

Jag vände mig om och ... han stod kanske någon millimeter ifrån mig och log.

Och gjorde "sadface" då jag vinkade hejdå.

Eftersom jag senare kommer lägga in en Lucia bild från idag i detta inlägg senare. Så bjuder jag på Liam Payne än så länge.